Vecka 14, KUB-test och lyckan.

Ett bakhuvud, en nacke och en rygg.

Lilla bejbisen utforskar sin näsa med sin lilla hand.

Vecka 14 har varit en händelserik sådan. Vi bestämde oss 

i sista stund för att göra KUB-test, mest för att det är så 

länge mellan vår sista träff med barnmorska och vår nästa 

träff (6 veckor mellan). Pga resurser har vecka 14-träffen tagits 

bort (i Göteborg, kanske i andra städer också?) då man annars 

brukade träffa sin barnmorska och lyssna på bejbisens 

hjärtslag. Så vi gjorde KUB-testet, för att se att den lille verkade 

må bra och få något slags "bevis" på att hen faktiskt är där inne. 

Jag tänker att så mycket kan hända och oroar mig, och därför

ville jag göra testet, för att lugna mig själv och kunna andas ut tills

nästa träff. Jag vill kunna njuta av graviditeten, vara lycklig och 

förväntansfull och slippa tänka på alla saker som kan hända.

Då tänker jag främst på organ som växer utanför kroppen, hjärta 

som slutar slå men min mage fortsätter växa, hjärnan saknas och 

sådana fruktansvärda saker. Att göra KUB-testet var inte främst för 

att se eventuella kromosomavvikelser (som kan tyda på bl.a downs 

syndrom), utan främst för att få livstecken. Vi hade inte tänkt särskilt 

mycket över hur vi skulle reagera om vi skulle få besked om kromosom-

avvikelser, förutom att vi skulle kunna förbereda oss bättre med 

kunskap tills bejbisen kommer.

Allt gick bra, jag har aldrig tidigare sett eller gjort ett ultraljud. Det

var det mest otroliga jag gjort i mitt liv. Jag bara grät, grät och grät. 

Glada tårar, av att se lilla bejbisen, och se hen så tydligt trots att hen

bara är ca 8 cm stor! Vi fick se konster som kullerbyttor, honnörhälsningar, 

vinkningar. Hen var en liten virvelvind där inne! Vi fick se alla tio fingrar 

och tår, alla kroppsdelar där de skulle sitta, en fin hjärna, en dunkande hjärta

(!!) , hur bejbisen drack fostervatten och hur kissblåsan fylldes. Barnmorskan

mätte bejbisen och sa att allt såg bra ut, inga avvikelser. Det var väldigt 

lugnande och gjorde att jag har kunnat må så mycket bättre i graviditetet 

bara sedan dess. Jag tänker och ser framför mig hur de små axlarna, 

ryggraden, den spetsiga näsan och plutmunnen verkligen ligger där inne, 

snurrar runt och testar alla sina kroppsfunktioner. Det är så stort, och

obeskrivligt. Det är lyckan.!