Mitt bloggande tog en längre paus, men nu är jag tillbaka. Med två veckor kvar till bebisen kommer, och all tid i världen då dagarna mest rinner förbi sakta här hemma. Jag har svårt att röra mig längre sträckor, svårt att vara social längre stunder då jag ofta behöver vila. Så jag är mest hemma, gnolar på med olika pyssel, kollar serier, rensar i någon garderob, bakar "bebis-besöks-fika" till vänner och familj som vill hälsa på när bebisen är här. Det värmer i hjärtat varenda gång jag tänker på att hen faktiskt snart är här. Det är så nära nu, det börjar på riktigt gå att förstå. Och att det är så nära gör också att jag kan ta min graviditet på ett ganska lätt sätt. Jag har under största delen av graviditeten inte trivts i min kropp och i min begränsade situation. Kanske hade jag kunnat träna mer för att orka mer, kanske är det att jag aldrig vart gravid innan som gör att jag hellre gör mindre än mer, för att lindra kroppen. Men jag har känt mig väldigt begränsad under dessa nio månader. Det har tagit på mig psykiskt och fysiskt, att inte kunna vara på min vanliga sociala nivå, att inte kunna göra de sakerna som jag vill göra, och att inte känna igen min kropp eller kunna styra över hur jag och min kropp "ska må", har varit nedbrytande. Som ett mörkt hål där jag tvingats hålla mig själv i ett ofrivilligt lugn, istället för att ta i med sista energin för att pressa mig själv att orka göra saker. Jag fick en chock, visste inte hur mycket som påverkades av en graviditet, och hade mest hört om allt den mysiga och fina. Men kontrollen då, att inte kunna ha kontroll över sin kropp och sitt sinne, varför hade jag inte fått höra om det? Och "vem är jag?"-undran, utan den sociala biten och med en annan kropp hade jag svårt att känna mig som jag, hur definierar jag mig själv på ett nytt sätt, och "vem kommer jag vara efter graviditeten"? Kan jag pausa mig själv och komma tillbaka sen, jag tycker ju om den personen jag är, eller kommer jag bli en annan bättre och klokare person efter graviditeten? Men så kom ljuset och vändningen, när 30 veckor passerat, när våren och slutet kom gick allt så mycket lättare. Solen gav mig orken och de sista nedräkningsveckorna gav mig styrkan. Och nu kommer hen snart, om sisådär 14 dagar. Går jag övertid så är det okej, det är ju så himla snart iallafall.
Sen mitt sista blogginlägg har vi flyttat, flyttat från landshövdingshusen i Majorna till skogs- och sjöpromenader i Örgryte, runt hörnet om Kålltorp med trädgårdscaféer och barnvänliga badplatser. Vi har gått boat om en kaosig möbelöverfylld lägenhet till ett ljust och mysigt hem för oss alla tre, med vit väggfärg, melonnyansig spjälsängsfärg och gul vägghyllefärg, spetsgsardiner, måla träramar och spika upp gamla planscher och alldeles för mycket blommor i varje fönster och vrå. Men trivs gör vi. Och hoppas att bebisen också gillar´t.
Lite från de senaste fyra månaderna:
Kaoset, målning och möblering.
En vecka 30-mage och ett halvfärdigt vardagsrum.
Bebisens halvfärdiga sov- och sköthörna i mörker.
Det har varit mycket sänghäng, och mycket bullar och saft-cravings.
En vardagsrumsvy. Detta har varit min trygga punkt under dessa
fyra månader. Vinterkvällar och vårmornar har jag suttit här, alla
dagar som inte kroppen orkat ta mig ut. Seriemaraton, pannkaksfrukostar
och bebisdrömmande har jag sysslat med som mest från den grå soffan.
En vecka 32-mage framför den då halvfärdiga bebissovhörnan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar